Hemligheten är hur man dör.

Dag 4 – Mina rädslor.

Egentligen är jag inte rädd för något. Mörkrädd finns inte i min ordbok, jag gillar mörker för det får mig att känna mig trygg på något sätt. Jag är inte rädd för att gå hem själv på kvällen. Jag är inte rädd för att något ska hända mig. Varför skulle jag vara det? Jag är inte rädd för att stå för det jag säger, även om det är tio mot en. Jag kanske ser ut att vara en brud med en mur omkring sig ingen kan ha sönder. Men om sanningen ska fram har jag massa svagheter som kan bryta ner mig på fem minuter om det skulle vara så. 
Jag är rädd för monster under sängen. Och jag är rädd för att bli sådär sårad som jag blev för ett år sen. Men jag är så jävla medveten om att man blir sårad, att man reser sig upp så fort man ramlat. Men tänk om man ramlar så hårt att man inte kan ta sig upp igen? What if. Det finns mycket som skrämmer mig. Men jag visar sällan något. Att förlora en familjemedlem är något jag verkligen fruktar för. Jag skulle aldrig klara det utan min familj, fast jag vet att vi alla ska åt samma håll. 
Jag har svagheter. Jag tycker bara inte om att visa mig sårbar. Att ge någon chansen att såra mig har hänt för många gånger. Jag har förlorat allt för många gånger att jag byggt upp en mur runt mig själv. Och det är sällan jag släpper in någon. 



Jag borde plugga. Eller, behöver plugga rättare sagt.