Hemligheten är hur man dör.

Jag tror inte riktigt att du förstår vad du har för betydelse för mig.
Jag har på något sätt alltid sett upp till dig. 
Alltid varit lite avundsjuk på att du kan måla och allt det där.
Tror du fått allt det där bra från släktens alla hörn och kanter. 
Det är tufft att leva utan dig. 
Men jag stödjer dig genom allt. Det vet du.
Hoes before bros.
På nåt sätt har jag aldrig varit bra på att prata.
Skriva har varit min starkare sida. Det vet nog de flesta vid det här laget.
Du är så osjälvisk. Så stark. Jag vill vara som du.
Jag vet ju varför du flyttade. Jag vågar nog inte riktigt än, även om jag känner mig redo så kommer jag banga när det väl kommit till kritan.
Jag vill ju inte lämna Jonathan. Säger inte att du lämnade honom eller oss. Du gjorde ett val som vi måste acceptera för att vi är en familj. Och i en familj stöttar man varandra och tar emot någon om personen faller eller halkar.
Men det är först nu som jag verkligen inser vad som hänt. 
Jag gråter som en snorunge och är ingenting i jämförelse med dig.
Allt känns så meningslöst när du inte är hemma. 
Du har inte försvunnit, bara flyttat några mil norrut. 

Du ska veta att jag saknar dig. Min hjärna har inte hängt med på sistone.


Jag älskar dig. ♥