Hemligheten är hur man dör.

Jag kom och tänka på en sak igår. Det är något som har stört mig en längre tid;
Jag har svårt för bortskämda människor. Samtidigt är det inte deras fel att de inte respekterar andra och aldrig blir nöjda. Det är deras föräldrar och deras syn på uppfostran. Jag fullkomligt hatar sådana människor. Tänker de ens överhuvudtaget? 
Jag kommer inte få mitt körkort betalt. Jag kommer aldrig få en bil. Jag kommer aldrig få det jag pekar på. Min familj är fattig, enligt samhällets system. Och tekniskt sätt så är vi andra klassens medborgare. Vill vi uppnå någonting får vi arbeta och kämpa för det, som i sin tur är en ganska bra sak på ett sätt. Jag har inga pengar på mitt sparkonto till att betala körkortet med. Visst kan jag bli lite off för det, men jag grinar inte över att jag inte får 500 från pappa som jag skulle ha till alkohol. Och avundsjuk på att andra människor har det bättre, det är jag. Det vågar jag erkänna.
Men när det kommer till bortskämda människor som ser ner på mig, så blir jag arg. Då struntar jag i om det är föräldrarnas fel. Lite får man ju tänka själv! Eller hur? 
Jag kan bli riktigt avundsjuk på människor som får sin lägenhet betalad av sina föräldrar, enbart för att jag vill hemifrån. Och det är nu. Jag vill bara ha rättvisa i världen, men sorgligt nog är världen orättvis. Och va fan kan  man göra åt det? Ingenting egentligen. Det är bara att se glad ut och låtsas att allt är finemang. 

Och att jag inte kommer ha körkort när jag är 18 suger verkligen. Alla säger att det inte gör något, men då känner ni mig inte riktigt. För jag vet att om jag inte tar det när jag är 18 kommer jag bara skjuta upp det ännu mer. Och jag vill absolut inte bli beroende av en annan människa som har körkort när jag är vuxen. Det vägrar jag. Jag vägrar bli en nolla som måste fråga andra om skjuts. Jag vill också kunna dra iväg, ensam, utan någon annan bredvid. Dreams that always will be far away.

Over and out, typ.