Hemligheten är hur man dör.

Ibland blir det för mycket för mig med allt. Spelar ingen roll vad det är. Jag tänker för mycket och ska analysera allt och vrida och vända på varenda situation tills jag nästan går sönder. Men jag inser att jag kan fylla mina hål med lycka. Det finns faktiskt där. Tro det eller ej, men jag har nog hittat det. Det gör mig varm och det får mig att uppskatta livet bara lite till. Egentligen orkar jag ingenting. Men jag gör det ändå, bara för att inte göra dem besvikna.
Det finns saker som kan göra min dag, de kan vara så små som att få ett sms från Marcus och han frågar hur jag mår, eller vad jag gör. Ett simpelt leende kan rädda en hel dag.
Det är sjukt att en enda individ kan få mig att ens tänka tanken på att kliva ur sängen på morgonen.
Har du någonsin tänkt på att en del skriver att de vill bli fem år igen, för allt var lättare då? Att de vill att deras föräldrar ska bli tillsammans igen efter en separation? Jag var inte hon när jag var liten och jag är inte den som vill tillbaka några år. Däremot skulle jag vilja ha en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden för att förhindra vissa saker. Fast då hade jag inte vetat det jag vet idag. 
Jag vill kunna ta alla tankar och dela in dem i fack. Lägga dem i arkiv och sortera dem i bokstavsordning. Jag vill få koll på mina tankar. Kunna ta tag i saker och ting. Flytta hemifrån. Get a job. Ta körkort. Allt det där är så långt borta att jag kan likna det med att plocka stjärnor från himlen. Det gör mig mest deprimerad. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner press på mig. Jag vet inte varför. Känner inte för något längre. Känner mig som en idiot. Jag har ingen kontroll längre. Jag måste ta tag i det. Även om det kommer göra ont. Det brukar göra det. Men jag orkar inte tänka på det viset. Egentligen orkar jag inte alls tänka. Huvudsaken just nu är att jag håller fasaden uppe och låstas som att allt är bra. Eller?