Hemligheten är hur man dör.

Hela helgen har jag spenderat med Marcus. Det behövs nu när jag ska åka bort på onsdag och vara borta ett bra tag. Jag vill egentligen inte åka och förstår inte varför vi måste åka två dagar innan det är bröllop. Jag fattar det inte. Fattar inte heller varför det läggs ner så mycket energi på det heller. Egentligen bryr jag mig inte om bröllopet. Visst, det är kul att min morbror hittat någon han vill dela sitt liv med. Han ska ju bli pappa och allt för första gången nu också. Men jag vet att han aldrig skulle komma på mitt bröllop. Det låter så rått, men det är så. Det är så våran släkt är. Ingen ställer upp, förens det verkligen gäller. Och jag vill inte ställa upp. För jag vet att jag skulle få så lite tillbaka. Usch vad jag kommer sakna Marcus. Fast jag tror att han tycker det är skönt att vi inte ses på ett tag. Det behöver man ibland. Men det kommer suga att vara borta från honom så länge. Träna kommer jag inte heller få göra. Blääääää!
Hatar Älvdalen. I really do. Fredagsnöjet är att sitta på Nordea parkeringen med sin epa eller "trimmade" Volvo 740. Och det tilltalar mig inte speciellt mycket. Inte ett dugg för att vara exakt. Jag vet hur det kommer sluta. Det kommer sluta med att jag och mamma, eller mormor, blir jätte osams. Jag ska bara sitta med morfar i soffan och titta på History Channel.
Det suger att jag inte har körkort eller jobb heller. För då kanske jag hade haft en bil. Och då hade jag kunnat åka nånstans. Gosh, I need a job.