Hemligheten är hur man dör.

Jag tror att jag har gått sönder helt och hållet.
Jävla mig.
Jag vill skrika och gråta av ren frustration, men då kommer jag på att jag ligger i hans famn.
Då behöver jag inte tänka på något. Då tar jag vara på stunden. Njuter av att få ligga där och känna mig trygg.
Hos honom behöver jag inte känna mig orolig, hos honom är allt bra. 
Men ibland kommer tankarna jag desperat försöker tämja. 
Det slår mig varje dag att det inte är lätt att leva. 
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet vad problemet är, men jag vet inte vad jag ska göra för att det ska sluta.
Inget hjälper. 
Åh, känner mig som en 14åring som varken vet ut eller in och som måste vara deprimerad för att få uppmärksamhet!
Men jag är ju inte sån. Tvingar ingen att läsa liksom.
Det finns stunder då jag bara vill försvinna. Dö alltså. 
Men jag gör det aldrig.
Det finns stunder då jag vill göra mig illa igen. 
Men jag gör det inte. 
Jag vill, men ändå inte. För jag vet hur många det är som jag lovat och som skulle bli fruktansvärt ledsna. 
Jag är ingen som skulle klara av att såra en annan som inte förtjänade det.
Jag orkar verkligen inte. 
Snart skär jag bort en bit av hjärnan.