that's just bullshit
Jag hade verkligen förberett mig på att jorden skulle gå under igår. För mitt liv tog liksom slut. Det har tagit slut. För där jag är nu, har jag varit alltför länge. Inget nytt händer. Samma gamla skit. Jag är uttråkad. Men jag kan inte göra något åt saken. Varför? Skolan så klart. Vad annars? Hatar att jag ska behöva ha så många drömmar och visioner när jag ändå inte kan göra något åt dem.
Hatar att jag ska behöva känna såhär. Hatar att jag ska behöva vara jag. Varför kunde jag bara inte få födas som någon annan? Någon som inte tänker way too much all the time. Jag hatar seriöst att behöva vara jag. Jag har alltid velat vara någon annan. För jag är ingen höjdare, jag är ingen speciell. Jag är bara en nobody, precis som alla andra. Och det stör mig. För jag har aldrig föraktat någon såhär mycket som när jag ser min spegelbild. För jag vet att den kvinnan är ingenting. Hon kan inte uppnå ett dyft. Och det har hon heller aldrig gjort.
Jag minns att pappa sa till mig att det är jobbigt att växa upp som tjej när jag var liten. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär jobbigt. För vissa gånger vill jag verkligen ge upp allt och bara försvinna ett tag. Och det är bara sanningen. Är egentligen inte speciellt deprimerad av mig längre, men tankarna finns fortfarande kvar. Ärren syns fortfarande och kommer alltid göra det.
Det låter som att det ska vara synd om mig. Men det är det inte. Jag bara öppnar mig själv för att visa att jag har en svag punkt. Att jag faktiskt är sårbar. Och jag ska erkänna att jag har gått sönder inuti. Det är helt och hållet trasigt. Och jag vet inte vad jag ska göra för att fixa det.
Jag har börjat uppskatta mina vänner mer och mer. För jag har insett att människan behöver uppskattning för att känna sig bra. Jag försöker verkligen räcka till alla. Jag försöker vara alla till lags. Jag försöker göra så att alla ska tycka om mig. Jag försöker så gott jag bara kan. Men ibland känns det inte som om jag gör tillräckligt. Skulle vilja göra en revolt. Typ råna en bank och bli större än Bonnie & Clyde.
Det låter som att det ska vara synd om mig. Men det är det inte. Jag bara öppnar mig själv för att visa att jag har en svag punkt. Att jag faktiskt är sårbar. Och jag ska erkänna att jag har gått sönder inuti. Det är helt och hållet trasigt. Och jag vet inte vad jag ska göra för att fixa det.
Jag har börjat uppskatta mina vänner mer och mer. För jag har insett att människan behöver uppskattning för att känna sig bra. Jag försöker verkligen räcka till alla. Jag försöker vara alla till lags. Jag försöker göra så att alla ska tycka om mig. Jag försöker så gott jag bara kan. Men ibland känns det inte som om jag gör tillräckligt. Skulle vilja göra en revolt. Typ råna en bank och bli större än Bonnie & Clyde.
Kommentarer
Postat av: Emma
Du är en höjdare.
Postat av: V
alla är speciella. även du !
Trackback
