Hemligheten är hur man dör.

Alltid samma jävla känsla. Samma svek. Jag kan inte lita på någon, inte ens mig själv. Jag drivs till vansinne av alla mina jävla tankar. Jag vill slita ut hjärnan och dränka den i tändvätska kasta en tändsticka på den och gå därifrån. Ibland tror jag att det skulle vara bättre att inte kunna tänka alls. Men vad som än händer så kommer jag stå kvar på samma plats. Jag kommer inte rubba mig. Även om jag bara skulle vilja falla till marken och ligga kvar. Ruttna i all evighet. Men jag är bättre än så. Det vet både du och jag.